I varje spel gäller vissa regler. På samma sätt råder det en viss regim  i varje förhållande. Det är dessa socialt konstruerade spelregler som formar aktörernas strategier, oavsett om det handlar om spel, krig eller kärlek…

Ju mer jag närmar mig förvaltningsbyråkratin på jakt efter förståelse, desto mer känner jag behov av att använda mina relationspsykologiska glasögon. Sociala regimer måste ständigt ifrågasättas – det är och förblir mitt motto. Men verkliga regimförändringar handlar om att trycka på de psykologiskt känsligaste knapparna och resonera kring mänskliga minnesmönster.

Bakom en regimförändring ligger det alltid en misslyckad regim och dess trötta insitutioner.Liknande misslyckanden går att finna i den mänskliga relationen. När relationen i sig inte lyckas generera något vidare bra beteende hos de älskande och deras förväntningar på varandra bara blir lägre och lägre.

Relationer, liksom samhällen, misslyckas ibland uppfylla sina medborgares förväntningar, trots att de ansträngt sig att göra något som de trodde var ett försök. Ofta handlar det om att relationen/samhället och älskarens/medborgarens förväntningar inte sammanfaller. Man kan se det som ett gammal förhållande som misslyckats med att uppfylla önskningar och illusioner.

I en relation är det kanske vanligast att det är  kvinnan som är regeringen. Jag minns själv hur jag i min förra kärleksregim en gång hade en stor och kostsam vision som fick förtroende för en autonom regering. Jag hade skrivit ihop massor med kärlekspropositioner som jag hoppades kunna implementera med mina ideologiska övertygelser. Men min politik nådde inte riktigt ut som den var tänkt. En opposition växte sakta fram och motsatte sig snart investeringarna min kärleksplan tycktes kräva. Tidsfaktorn var det ju inget snack om. Tillslut blev det dags för omval. En mandat period är en mandat period. Och den som ger sig in i leken får leken tåla.

Min slutsats är i alla fall att man måste förtjäna förtroende och att man måste känna engagemang nog för ett verkligt deltagande i såväl relationskontrakt som samhällskontrakt.

Vi står tätt intill, rakt inpå- människan. Så nära att vi får gå ända in under kläder och hud. Vi får lägga oss i sänglakan mönstrat med foton på nakna armar. Vi får skåda innehållet i våra ådror och den ytliga formen på våra organ sytt i textil eller hängande i tråd. Vi får se på när det tas tag i könsceller eller görs affischer av ihop pusslade skelett som blivit till skriftfont. Keramiktestiklar har blivit väggbonad, kroppsmåleri har blivit mode. En bliw-tvålsformad apparat har gått ända in i människans vagga och blivit ett botemedel mot ofrivillig befruktning, en ”abort n’ go”. Har konsteleven blivit mer frigjord  eller har kroppen blivit den främsta målgruppen inom konst-konsumtion? Det biologiska berör oss dock oundvikligen, då det handlar om liv och död. Vi brukade tycka om konst efter hur det smakar. Nu slår den rakt på behoven, men också det obehagsförankrade. För att beröra? Eller för att uppröra?

Anna Odell var kanske det enda konstverk som gick längre än detta kroppsliga, fysiska. Hennes granskning av sjukvården i ett skådespel mitt i vårt svenska samhälles verklighet har minst sagt väck känslor, förutom en enorm medial uppståndelse. Förargelse, beundran, hat, förvåning, skräck och undran är bara några av de toner som hördes runt omkring de folkfyllda rummen där hennes triptyk av videokonstellation spelades upp. Det är ett återbesök i sin egen historia, sitt eget självmordsförsök. Det är också ett psykspel från Lidingöbron till St Görans psykiatrivård, som inte bara handlar om Odells mentala hälsas vara eller icke vara, utan även om psykitrivårdens normer och prövade legitimitet. Återigen frågar vi oss om det är för att beröra eller uppröra. Det tycks som att just Anna Odells videofilmer på människor och människoliv  har skakat liv i konstkonsumenten, skakat om en befintlig social konstruktion av psykisk hälsa.

Nej, konst är inte alltid tillför att beröra, behaga och beundra. Däremot påminner Anna Odell att det alltid är på riktigt.

All konst är ju verklig. Därför är all konst politisk.

2o mars är också dagen då vi firar vårdagsjämning, och välkomnar in våren- en tid för naturens pånyttfödelse, vinternsförgänglighet och människans nya chans till förnyelse, i närhet med moder jords föränderlighet. Tillsammans med jord, grönska, blomster, frukter, himmel och solsken firas nyåret in med hopp och ödmjuk givmildhet inför det nya året som väntar! Ett bord dukas upp varje år för att med sju enkla symboler påminna varandra om vad nyår handlar om. Där dukas en skål med mynt up för att samla vad man kan åt de som är fattiga, där hälls vinäger upp för att hålla ondska på avstång, där ställs en spegel upp för att möta sig själv, i sin vackraste och renaste dager, där ställs mynta och somaq upp tillsammans med färgranna äpplen och småkakor för att uppmana om att äta gott, dela med sig utav festen och tillsammans se till livets rörelse mot framtid.

Festen äras av att vara en hyllning till moder jord och livet i sin enkelhet, utan några religiösa anknytningar. Tyvärr sammanfaller firandet med en lång och mörk sorgeperiod (då man vanligtvis bör gå klädd i svart)  inom Islam då Mohammeds barnbarn Hazret Imam Hosayn skall sörgas för att ha blivit martyr. Den rätttrogne är såklart en bättre muslim om han väljer att sörga denna vårfröjdens högtid och tänka på barnbarn som dött martyrdöden för 1400 år sedan istället för att ta nya tag och hoppas på fruktbara framtidsutsikter och förlåtelse för det förgågnas fördärv!

Här i Paris ska vi fira med vårat sjufaldigt symboliska vår-bord och bjuda vänner vi önskar gott nytt år till hem till vår lilla utegård! Jag lägger upp bilder på vår solen på fredag! Tills dess önskar jag mor och far, bror och camilla samt alla era och våra gemensamma närmaste ett gott och blomstrande nytt år!
Massa kärlek från Paris!

”När jag väl återvänder dit vill jag gärna se mig som något annat än de övriga turisterna. Men det vill ju alla. Det är det som är själva grejen med Paris, det är därför folk säger att de gillar staden, de vill vara de blaserade parisarna med hela strumpbyxor och vinluncher som inte måste processas i Socialstyrelsen.

Men i verkligheten så är alla de snygga killarna gay. Om någon förstår vad man säger så säger man knulla mig. Allt är stängt på söndagar, och i jakten på en yoghurt stapplar man omkring i sina moderiktiga skor, för man får inte vara ful i Paris, och har så ont att man vill dö, och man fryser ihjäl samtidigt som man håller på att skita ner sig (för Paris toaletter är få och snuskiga) och man skulle offra båda sina fötter för att få vara hemma i Sverige igen. Men man säger: ja, visst är det fint här. Jo, vi åt på en trevlig restaurang i går. Jo, de förstår mig här. Jag kommer faktiskt ihåg lite franska! På vägen hem var det en kille som sa att han ville sätta på både mig och min kompis.

Kanske kan man, med en stor portion god vilja och en jävligt blöt lunch, kalla det romantik.”

- Helt klart en sanning, bland många andra.

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/1458#uid=112&v

Jag har verkligen älskat det. Jag har känt mig välkommen och hemma i kvarteren som så lätt går att ta sig runt per fot.

Jag har varit kompis med tjejerna jag bor med och som en syster till grannen på andra sidan gatan. Jag har haft mina stammis hak och mitt kvartersbibliotek. Jag har haft min springrunda runt arrondissemanget, min lågprisbutik inom räckhåll och min park med stans enda moskée runt hörnet.

Från idag räknat är det alltså nu bara tre dagar kvar, men dessa tre dagar och de senaste tre veckorna har varit svåra.

För att göra en lång historia kort, jag har känt mig lite för hemma, lite för kompis och lite för bekväm. Jag har tänkt att tjejerna glömt smulorna efter sin morgonmackan minst lika många gånger som jag kan ha glömt dem. Jag har tänkt att min tvätt hängt upphängd lika länge som deras kan ha legat kvar i maskinen mellan tvättarna. Och jag har tänkt- alltid bara tänkt- att vi inte tänker så mycket på det och att ingen låter sig besväras mer än någon annan. Men, jag inser nu, att inte besväras är inte samma sak som att vara ok. Och att jag har låtit mig glömma bort de korta, men så nödvändiga tillfällena att ta upp och klargöra avsikt eller oavsikt med saker och ting har nu lämnat mig i ett oövervinnerligt kaos.

Det började alltså sedan i julas när jag hade tappat en skål medan jag försökte röja diskbänken som vi är tre att dela på (allt som oftast för full för att gå att röra utan att slå ner ett dominospel av tallrikar och kastruller). Det var en vietnamesisk keramikskål alldeles för unik för att veta var jag kunde hitta en att ersätta skadan med. Jag sparade bitarna i en låda i hallen för att återkomma och fråga vad jag kunde göra åt saken. Nyår hade jag vänner över som fick dela säng med mig inne hos min ena sambo. Tyvärr lyckades vi lämna spår efter oss i kvarglömda kläder och en vindroppe som torkat in på hennes lilla picknickbord som vi hade ätit på under tiden det stod tomt och oanvänt. Sista veckan har jag haft käraste på besök som råkade tappa en annan tallrik. (Men denna gång en IKEA som lätt gick att beställa en ny av). Vi hann dock inte tala om det för henne för än hon kom och frågade mig varför jag aldrig kunde komma till henne och berätta när något gått sönder. Jag inser ju hur det ser ut. Och hur mitt långsamma agerande har givit mig en karaktär som okänsligt, ignorant och bortskämt flickebarn. Jag inser också hur mycket jag saknar att få vara en öppen bok. En som talar högt om vad jag tänkt och känt och önskat. Och, ja, skriver dagbok för världen. Varför inte?

 Bloggen är kanske dagens nya samvete. Skriver jag vad jag tänkt och haft för ambition så minns jag kanske bättre vad det var jag skulle göra, vad det är jag egentligen måste göra, och dessutom ha världen (om nu inte Gud har uppkoppling) som vittne.

Jag har tänkt att ärligheten var självklar och intentionen aldrig varit att gömma eller fly.

Jag känner att jag aldrig mer vill hålla saker för mig själv bara för att jag gör dom för mig själv, eller för min egen ambitions skull.

Jag önskar kanske att jag inte alltid behövde vänta på frågorna för att få visa den.

Inte kommer öppna dagböcker rädda mig från missförstånd eller feltolkning, men framför allt kan det kanske tala om för mig hur jag tänkte första gången, hur jag önskar tänka andra gånger och hur jag vill tänka av gammal hederlig princip. Transparans behöver inte lämna mig naken. Kanske gör det mig istället rikare och vackrare.

Som den gamles leende ansikte, med alla dess skavanker och rynkor. En värdighet, aldrig så vacker.

Edouard Manet vs. Artemisia Gentileschi
Tacka vet jag den radikala traditionen.

-Roger Pierce

-Roger Pierce

Roger Pierce