Så snart jag stigit av tunnelbanan på Telefonplan är det som att ha klivit in i Stockholm 1969. Jag möter kisarna från Roy Anderssons kärlekshistoria om ungdom. Allt känns fräscht och nyutsprunget. Det spiller vårregn på mina kläder, så jag skyndar in genom den sterila glasentrén till konstfacks vårutställning. Människorna som strosar omkring mig är snygga och med uppenbar strävan efter stil. Det sitter regnbågsflickor och hånglar under en tavelserie i blyerts. Bakom en vit vägg hänger vågade verk på blodade kroppsdelar på en ännu vitare vägg. En ung kvinna med bebis tittar förundrat på rödkladdiga fötter med ännu rödare lackmålade tår. En bit bort sitter två till synes lika unga män med till synes lika kortklippta och smala mustascher. Deras ben är också smala och sofistikerat lagda i kors, trots den breda designen på deras säten. Deras händer ligger vackert placerade över armstöden i trä, trots deras intensiva samtal om åsikter kring vad de ser i salongen. Inget känns helt nytt, men allt känns något närmare sig själv. Mer av människan bakom, likväl som människan framför.
Vi står tätt intill, rakt inpå- människan. Så nära att vi får gå ända in under kläder och hud. Vi får lägga oss i sänglakan mönstrat med foton på nakna armar. Vi får skåda innehållet i våra ådror och den ytliga formen på våra organ sytt i textil eller hängande i tråd. Vi får se på när det tas tag i könsceller eller görs affischer av ihop pusslade skelett som blivit till skriftfont. Keramiktestiklar har blivit väggbonad, kroppsmåleri har blivit mode. En bliw-tvålsformad apparat har gått ända in i människans vagga och blivit ett botemedel mot ofrivillig befruktning, en ”abort n’ go”. Har konsteleven blivit mer frigjord eller har kroppen blivit den främsta målgruppen inom konst-konsumtion? Det biologiska berör oss dock oundvikligen, då det handlar om liv och död. Vi brukade tycka om konst efter hur det smakar. Nu slår den rakt på behoven, men också det obehagsförankrade. För att beröra? Eller för att uppröra?
Anna Odell var kanske det enda konstverk som gick längre än detta kroppsliga, fysiska. Hennes granskning av sjukvården i ett skådespel mitt i vårt svenska samhälles verklighet har minst sagt väck känslor, förutom en enorm medial uppståndelse. Förargelse, beundran, hat, förvåning, skräck och undran är bara några av de toner som hördes runt omkring de folkfyllda rummen där hennes triptyk av videokonstellation spelades upp. Det är ett återbesök i sin egen historia, sitt eget självmordsförsök. Det är också ett psykspel från Lidingöbron till St Görans psykiatrivård, som inte bara handlar om Odells mentala hälsas vara eller icke vara, utan även om psykitrivårdens normer och prövade legitimitet. Återigen frågar vi oss om det är för att beröra eller uppröra. Det tycks som att just Anna Odells videofilmer på människor och människoliv har skakat liv i konstkonsumenten, skakat om en befintlig social konstruktion av psykisk hälsa. Nej konst är inte alltid tillför att beröra, behaga och beundra. Däremot påminner Anna Odell att det alltid är på riktigt.
All konst är ju verklig. Därför är all konst politisk.
