Det är bara tre dagar kvar på min sejour i femte arrondissemanget.
Jag har verkligen älskat det. Jag har känt mig välkommen och hemma i kvarteren som så lätt går att ta sig runt per fot.
Jag har varit kompis med tjejerna jag bor med och som en syster till grannen på andra sidan gatan. Jag har haft mina stammis hak och mitt kvartersbibliotek. Jag har haft min springrunda runt arrondissemanget, min lågprisbutik inom räckhåll och min park med stans enda moskée runt hörnet.
Från idag räknat är det alltså nu bara tre dagar kvar, men dessa tre dagar och de senaste tre veckorna har varit svåra.
För att göra en lång historia kort, jag har känt mig lite för hemma, lite för kompis och lite för bekväm. Jag har tänkt att tjejerna glömt smulorna efter sin morgonmackan minst lika många gånger som jag kan ha glömt dem. Jag har tänkt att min tvätt hängt upphängd lika länge som deras kan ha legat kvar i maskinen mellan tvättarna. Och jag har tänkt- alltid bara tänkt- att vi inte tänker så mycket på det och att ingen låter sig besväras mer än någon annan. Men, jag inser nu, att inte besväras är inte samma sak som att vara ok. Och att jag har låtit mig glömma bort de korta, men så nödvändiga tillfällena att ta upp och klargöra avsikt eller oavsikt med saker och ting har nu lämnat mig i ett oövervinnerligt kaos.
Det började alltså sedan i julas när jag hade tappat en skål medan jag försökte röja diskbänken som vi är tre att dela på (allt som oftast för full för att gå att röra utan att slå ner ett dominospel av tallrikar och kastruller). Det var en vietnamesisk keramikskål alldeles för unik för att veta var jag kunde hitta en att ersätta skadan med. Jag sparade bitarna i en låda i hallen för att återkomma och fråga vad jag kunde göra åt saken. Nyår hade jag vänner över som fick dela säng med mig inne hos min ena sambo. Tyvärr lyckades vi lämna spår efter oss i kvarglömda kläder och en vindroppe som torkat in på hennes lilla picknickbord som vi hade ätit på under tiden det stod tomt och oanvänt. Sista veckan har jag haft käraste på besök som råkade tappa en annan tallrik. (Men denna gång en IKEA som lätt gick att beställa en ny av). Vi hann dock inte tala om det för henne för än hon kom och frågade mig varför jag aldrig kunde komma till henne och berätta när något gått sönder. Jag inser ju hur det ser ut. Och hur mitt långsamma agerande har givit mig en karaktär som okänsligt, ignorant och bortskämt flickebarn. Jag inser också hur mycket jag saknar att få vara en öppen bok. En som talar högt om vad jag tänkt och känt och önskat. Och, ja, skriver dagbok för världen. Varför inte?
Bloggen är kanske dagens nya samvete. Skriver jag vad jag tänkt och haft för ambition så minns jag kanske bättre vad det var jag skulle göra, vad det är jag egentligen måste göra, och dessutom ha världen (om nu inte Gud har uppkoppling) som vittne.
Jag har tänkt att ärligheten var självklar och intentionen aldrig varit att gömma eller fly.
Jag känner att jag aldrig mer vill hålla saker för mig själv bara för att jag gör dom för mig själv, eller för min egen ambitions skull.
Jag önskar kanske att jag inte alltid behövde vänta på frågorna för att få visa den.
Inte kommer öppna dagböcker rädda mig från missförstånd eller feltolkning, men framför allt kan det kanske tala om för mig hur jag tänkte första gången, hur jag önskar tänka andra gånger och hur jag vill tänka av gammal hederlig princip. Transparans behöver inte lämna mig naken. Kanske gör det mig istället rikare och vackrare.
Som den gamles leende ansikte, med alla dess skavanker och rynkor. En värdighet, aldrig så vacker.
