La transparence des choses: Nabokov och kulturnaturen

Ibland känns kulturdöden så nära nära.

Man springer runt på stan och försöker gripas av något man ser i något skyltfönster. Eller går i takt till sin öronspelares rytmer i ett försök att göra musikalscen av tunnelbanegångarna. Eller tar upp mobilkameran för att förgäves fota i solnegångars motljus.

Men så kommer dagen då man upptäcker att det kan räcka med att gå upp ett par trappsteg.

Tredje gången gillt tog jag tillslut tiden för att ta de där kliven, upp för trapporna och tillslut ända in till Opera Garniers biljettkassor. Där visade det sig vara alldeles självklart att jag som student, utan vidare problem eller krångel, skulle kunna få möjligheten att sitta på parkett- för drygt en veckas mobilpeng(!)- och titta på färgsprakande nutidsbalett till spansk gitarr varvat med bachsymfoni. Det var när jag satt där som jag kom på hur kulturnöden ju måste vårdas med omsorg och stor respekt. Det räcker inte med små bitar av hastverk. Det måste få komma till sin rätt!

Jag hade länge försökt förstå varför jag i studiestress och sinnesoro inte kan koncentrera mig på mitt skrivande av akademiska analyser. Stup i kvarten flydde jag till fotoprogram med gamla bilder eller kökskafferiet med halvfabrikat på spaning efter den kreativitet som flytt. Timmar lades på att läsa kommentarer och berättelser ur bekantas liv i deras album och anteckningar på internet. Och lika många timmar till läggs sedan på att skriva tillbaka eller själv skriva till bland internetantologier. Och så frågar jag mig var all tid och lust försvann?

Men så går man på operans balett! Eller hittar boken som legat bortglömd i handväskan så länge, och så plötsligt är trösten där. Återfunnen och pånyttfödd. Den litteraturlängtan jag fann mig ha varit drabbad av tror jag bestämt är given i ett slags människors kulturnatur. En berättelse berättad med omsorg för just den sortens tröst som jag är i behov av. Där hittar jag alla bilder och berättelser jag önskar vila mitt huvud med när jag inte orkar leta lust och lösning för min oro och ängslan över uppsatsskrivanden. Där kan jag vila på riktigt och ska nog se att både lust och lösning ska komma med tiden som finnas kvar efter en stunds verklig vila. För tiden rinner inte ur ens fingrar när man bläddrar i böcker. Den står som still.