Med påskgula rosor

Med påskgula rosor under armen och andan i halsen sprang jag.
Ner för backen.
När jag når en dunkel byggarbetsplats ett par hundra meter ifrån tunnelbaneuppgången inser jag snart att jag måste ha valt fel riktning. Av några byggarbetare som pratade främmande språk fick jag förvånade ansiktsuttryck över att jag hade lyckats hitta ända dit. Tiden som min inbjudan indikerade att jag var välkommen på var redan långt passerad. Jag tänkte inte närmare på åt vilket håll som var rätt håll. Jag vände mig bara om och sprang upp för backen igen.

Det visade sig vara så långt att jag nästan började gråta. De gula rosorna studsande under armen och min väldiga ryska sjal fladdrade efter mig som ett blommigt segel. När jag tillslut hittade en stor gata ville jag så innerligt att det skulle vara rätt gata att jag med stora, raska och bestämda steg gick i riktningen jag trodde mig känna igen. Skulle jag gå upp igen och tillbaka till tunnelbaneuppgången där detta trauma började så skulle jag ha irrat runt i snart en timme. Och jag visste fortfarande inte vad det var som var så fel. Gatan jag befann mig på var uppenbarligen inte den rätta, men var skulle jag hitta den gata som bar på namnet som stod på min inbjudan?

När är man förlorad?, tänkte jag och började undra vad jag skulle dit och göra överhuvudtaget. Jag är trots allt inte i mina hemmakvarter eller ens i mitt hemland. Men jag har nog aldrig kännt mig så vilsen tidigare. Den där vilsenheten i att inte riktigt veta var man är på väg eller varför. Om jag verkligen är önskad och välkommen? Men framför allt, vad som skulle hända om jag aldrig kommer fram? Det värsta vore kanske egentligen om det var så illa att det var just ingenting som skulle hända. Att ingenting händer om ingenting görs. Jag var tvungen att ta ett beslut. Och det skulle göras fort.

Jag fortsatte gå. Frågade en sista gång om var den stora breda och enda floden i staden gick. Och mannen pekade med hela handen. Raktfram. (Fast åt hållet jag precis hade kommit ifrån såklart). Jag och mina gula rosorna vände 180 grader och började nästan springa. Till slut så var jag framme. Allting föll plötsligt på sin plats. Floden på höger sida, namnet på gatuskylten, huset med rätt nummer på och porten som jag kunde öppna med sifferkombinationen given. Jag hade nått målet. Men känslan av vilsenheten satt kvar i mina av ansträgningen småfuktiga kläder. Så snart jag kommit in närmade sig dock ett ansikte jag kände igen. Jag haffade handen och tryckte den hårt. Med den andra lämnade jag över rosorna.

Mission completed. Nu kunde jag vända och åka hem till mig där jag kunde slippa känna mig så vilse. Men så snart blommorna hade försvunnit ur mitt omsorgsfulla grepp fick jag ett glas med champagnegyllen bubbeldryck i istället. Jag märkte att det var något vi firade. Så jag stannade en stund till och firade min egen överlevnad i storstadsnatten. Tacksam var jag över att inte varje dag var en sådan kamp för att komma fram. Konfunderad var jag över hur länge man skulle orka fortsätta leta om det hade varit så ? Himla glad var jag över att trots allt ha tagit mig ända fram tillslut. Annars hade varken bubbel eller blommor fått givas.