I Paris är till och med det gråaste diset och det blötaste regnet romantiskt. Hur räddar man dess förlorade romantikersjälar från självförvållad översvämming? Motviljan att förvillas är inte så stark längre i Paris praktfulla maskeradkostym. Jag köpte nya kläder innan jag kom hit. Jag tror det var med en fördold tanke om att smälta in lättare, hitta hållningen och våga stå på benen jag har att bära mig med den här våren i den här staden. Men jag kommer inte kunna hålla mig till manéeren eller förmå att manövrera något annat allvar än det jag vet och vill göra till min angelägenhet.
Kärleken är ett slags egoism för två, har jag hört att man kallar det. Paris behöver ingen doa-kör som back up. Paris har egentligen inte ens frågat om något gensvar från sin publik. Hon bara älskar kärleken för dess inneboende estetik och bohemiska obehärskning.
Egoismen är total. Bekräftelsen är fatal.
Paris kan nog framkalla en trängtan också i den mest trängda romantikern. Men jag anpassar mig hellre till min heltäckningsmatta än de regnvåta kullerstenarnas viskningar om skönhet.
