Det sägs att 70% av fransmännen inte ens tar ut sitt pass, men när jag åkte till Stockholm nu senast fick jag en god smak av något utav de återstående 30%. Helgen jag var på blixtvisit i Stockholm blev nämligen lika blixtsnabbt besökt av min gode vän från Aix.
Det var den tredje dagen som var disputationsdagen, dagen då hela syftet med min resa skulle utspelas. Det var också på den tredje dagen som jag fick meddelande om att min vän och jag var i samma land. (Dvs 15 minuter med 62:an ifrån varandra.)
Jag var tvungen att spola tillbaka bandet för att riktigt kunna greppa vad som hade hänt. Dagen innan hade han skickat en googlekarta på bilvägen mellan Aix och Stocholm, som för att visa vilken väg tankar, vykort och dylikt bör föjla för att hitta l’un de l’autre. Jag sa att det såg mycket enkelt ut och frågade om det betydde att han var påväg. Han svarade snart att.. ja, det var han.
’Mycket enkelt.’
Jag förstod aldrig att det var allvar. Orden som vi skickade var ju bara ord. Men sedan när var egentligen ord på ord inte allvarliga? (Jag antar att jag haft en dålig uppfostran vad gäller ordanvändning.)
Men hade jag egentligen bjudit honom? Länge hade vi ju talat om att han måste komma och se mitt Stockholm och alltid var det ju jag som frågade När, tidsterrorist som jag är. Jag vet dock med mig själv att jag aldrig skulle ha kunnat ge honom några säkra datum. Någonstans kände jag därför någon form av lättnad över att jag nu hade fått slippa bestämma. Han gjorde det han ville och egentligen fanns där inga förväntningar på några eftergifter eller krav på mig. En kaffe i Vinterstockholm var målet och det skulle vara mycket enkelt att uppfylla, fick han mig att förstå.
Disputationsfesten blev festlig, som planerat. Allt som återstod av helgen var sedan en lördag med min franska turist. Och visst var det enkelt. Det blev en lördag fylld med kärvänligt återseende av vänner på så många stadsdelar som var möjligt. (Jag var ju trots allt också på Stockholm sightseeing.) Med fransk-engelsk växelverkan och sprakande möten med mina mest stockholmska stockholmsvänner lyckades vi generera energi nog för att hinna med både central espresso och skeppsholmigt museum, kungsholmspromenad och rediga rödvinsransoner på söder.
Jag hade aldrig trott det skulle bli någon tid över för Stockholms sötma under det korta varsel jag hade mellan flygen från och till Aix, för att inte tala om all disputationsstress och festplanering. Ändå fick jag träffa en hastig men god liten klick av den bekanta sötman, så som jag känner den. Och visst gick det även med överraskningsturist på besök!
Kändes bra att få komma hem en stund, fastän det blev sina stunder på franska.
Tack för senast, ni snabba söta!
