Det finns tre ord för det okända; immigrant, invandrare och utlänning.
På senare år har ett nytt begrepp tillkommit och det är multikulturell, men det är inte ett helt gångbart substitut ännu för någon av de tre ovanstående begreppen.
I Frankrike beräknar man antalet invadrare till 7% (sisådär 4,2 miljoner). Detta är en siffra som varken räknar in det mörkertal illegala invandrare eller barn som är födda av “sans-papiers” dvs förälder som saknar medborgarskap. Att vara étranger dvs främling är således inte något som klingar särskilt rent om man inte är vit, helst man och ännu hellre med ett välbetalt jobb.
Påståendet ovan ställdes upp under en av mina franskalektioner i ämnet samhälle/immigration. Vi talade om nordafrikaner och nordamerikaner som är bosatta i Frankrike respektive huruvida de egentligen går att samla under ett och samma begrepp. Lektioner i immigration var för mig ett nytt fenomen, trots tidigare orientering i samhällskunskaper. Vad som skulle beröras under denna lektion var alltså Frankrikes internationella relationer samt deras koloniers historia och största invandrar grupper. Vi fick lära oss begreppet som samlade alla nordafrikanska folkgrupper under ett och samma namn (”maghreb”) och att dessa utgör den största delen av Frankrikes stora “immigrationsproblem”.
Vår lärarinna, som själv hade (andragenerations-)rötter i Algeriet gjorde ett starkt intryck bara genom att faktiskt ha just en egen historia. Hon började med att förklara att invandringspolitiken var “un bordel”, det vill säga i en enda röra. Under färeläsningen lämnade hon flera längre konstpauser som för att ge oss utrymme att dra egna slutsatser om kolonialismens enkla matematik. Eller så var det bara för att ge oss tid för eftertanke. Då och då tog hon av sig glasögonen, som för att komma närmare, satte sig på katedern och tittade på oss med sin allvarliga, mörkbruna blick; Mais c’est comme ca. Ils ont raison. (Det är ju så det är. De har ju rätt/De* har ju sina skäl.)
*[Fransmänen (i bestämd form)/de som klagar]
Det finns ett problem i att människor idag inte kan välja om de vill ha något medborgarskap själva, förklarade lärarinnan och kunde genast lyfta fram sina egna föräldrar som exempel. “Idag är det flera som bor och jobbar här men som faktiskt inte vill ha franskt medborgarskap eller rösträtt i Frankrike, utan hellre bevarar sin ursprungliga nationalitet.”
Problemet med frankrikebor som är sans-papier är alltså olika för invandrare och invandrare. I Frankrike lyder dock ett systemet som går under namnet Sang Sol, vilket innebär att alla som föds i landet oavkortat får ett franskt medborgarskap. Detta har sina fördelar, men stöter också på ett flertal motstridigheter. Till exempel vill man inte låta barn börja skolan om de har föräldrar utan medborgarskap. Inte nog med det vill man kolla DNA:t på de asylsökande som söker återförena sin familj för att se om de verkligen har någon släkt folkbokförda i landet.
Det är inte riktigt klart hur de senaste åtgärderna ska kunna leda till en Lösning på det s ka “immigrationsproblemet”. Kanske lyckas man skrämma folk från att immigrera eller söka någon asyl i lika stor omfattning till Frankrike som det görs idag? Tydligt är dock att riktningen går med stadiga steg åt mer problem för immigraterna som väl är här, vilket är ett helt annat problem och som drabbar fler än bara “immigranterna”.
(Aix en Provence, oktober 2007)
Smaskens, att ha hittat hit! Fast jag får läsa ikapp efter deadline.
Tack för idag. Kram!