Känner mig som GLIMMA, GLITTRA och GLÄNSA. Att gå runt på IKEA är som att få trampa på svensk mark några guldfiskår. Och då känner jag mig nästan lite värdig smeknamnet svensk, som så ofta tillskrivs en när man är utanför gränsen.
IKEA sökte just en svensk som kan hjälpa till att få fransmän att vilja besöka Sverige (mer än de kvadratmeter sverige som IKEA har att erbjuda). För mig är det ett drömjobb, då båda ryanairs destinationer från Marseille ligger mig varmt om hjärtat (Göteborg och Stockholm). Projektet startar först om en vecka och är ett samarbete mellan Visit Sweden (Office du tourisme suedois) och IKEA. Jag börjar min autopromotion nu på måndag.
Jag menar nämligen att jag är bra på det här med Sverige för den osvenske. Jag känner mig så svensk när jag reser utomlands, men vet att jag egentligen aldrig blir så mycket svenskare för mina betraktare än just så där lagom svensk, enligt mig just sådär svensk som jag tror en utlänning ändå liksom orkar med. Jag vill förstås få de att gilla samma saker som jag tycker så mycket om med Stockholm och Göteborg, men jag har också ambitionen att sprida förståelse för just det som kanske också lätt typifieras som mindre smakfullt, lite trist och tråkigt.
Tystnaden. Tilliten till systemet. Att köa, äta med stängd mun och alltjämt hålla valhemligheten, konsensus och konfliktfritt i luften är ju inte ett avståndstagande eller en oartighet med ond avsikt. Nordisk kyla kallas det ofta, men kanske finns där något som turister skulle gilla och vilja ta med sig lite utav ner till den tempererade kontinenten. Det torra och kryddbefriade har ju faktiskt också sin charm mellan kavalkaderna av grädde, brunsås och mos.
Ändå kan jag inte låta bli att önska att jag fick vara ambassadör för en helt annan sorts minoritet ibland. En som inte karaktäriserades av latituder och longituder. Jag tänker på normaliseringens decentralisering i takt med nutidspolitiken. Det som gått så långt att det nått den mest intima formen av förtryck. Jag pratar om Självkritiken.
Jag skulle ju hellre vara ambassadör för likvärdighetsprincipen, försöka sprida ett slags likhetsmentalitet för mångfald mitt i den mest koagulerade klump av norm och numerisk systematik.
Kalla mig idealist och ordbajasare. Men tänk vilka privilegium en sådan ambassadör skulle kunna få tillgång till. Som att få ha barn med vem man vill! Eller att få vara ordbajsare och idealist utan att skämmas!
