Men alla runt omkring mig är så ledsna just nu.
Den ene sa att han riktigt kunde känna hur den kommande veckan skulle bli mörk och hård.
Människor blir mer aggressiva så här på hösten, sa han.
Den andra sa att han bara vill träffa sin katt just nu och inte stod ut med alldagligheten.
Den får mig att börja gråta, sa han.
Kattmänniskor är vad vi är, säger de.
För katter är postmoderna djur, fick jag förklarat för mig. De bryr sig inte om sociala normer, tid eller trofasthet. De har frigjort sig från beroendeförhållanden. Ändå älskas de ovillkorligt. De är ju så förbannat söta.
Man måste sträva efter att låta känslorna styra förnuftet, säger de. Mina postmoderna kattdjur. Annars är man en död levande.
Jag har fått mitt första silverhårstrå i luggen såg jag när jag tittade mig i spegeln senast. Jag är inte oberoende vet jag, för jag tror inte på utbytbarheten. Likväl plågas jag av förgängligheten. Jag antar att det får mig att känna att jag lever.
Så fick jag post på en lördag igen. Där skriver finaste vännen att hon tänker på skratt och sol och kaksmulor i mungiporna. Jag kommer på att jag faktiskt inte är så ledsen, ens när jag inte ler och skrattar. Men sakna gör jag! Tack för att du finns, tänker jag och blir alldeles crème brulée inombords.
