Jag har pratat misär i ett par dagar nu.. För att göra en lång historia kort så kan jag ju förklara att det har med att min vän här i Aix har fått gå igenom rena helvetet de senaste två veckorna. Första fredagen ute i Aix hade hon fått skjuts av två högstadiepojkar och fått sig en rejäl omväg till en tom lägenhet och ett pistolshotspektakel om sexuella övergrepp! Sedan dess har allt varit en enda karusell av misär. Som om det inte var nog med trakasserier ständigt hack i häl, damp det samtidigt ner massa problem med hyresvärden, bankpapper och andra installationsärenden. Det hela slutade i förra veckan med att hon slängde sig på min säng och bara ville gråta. Till slut vände jag mig till min värdfamilj, bad dem rycka in och ringde skolan som i sin tur kontaktade alla de kände som kunde hjälpa henne med polisturerna och hyreskontraktsfighterna.
För mig som åskådare var hela dramat mest overkligt. Jag kan inte förstå var våldtäkshot kommer ifrån, vad pistolskott är för något eller vad riktig rädsla för ensamhet kan bli för något. Men jag har fått se på den plågande sortens misär som hon fick genomlida i dessa dagar. Därför kan jag bra förstå mig på att prata om den, varna för det och akta mig för den. Och för den som inte kan sova i sin ensamhet kan jag också förstå mig på att dela på den 140cm sängplats jag har välsignats med.
Välkommen tillbaka, du olycksfågel, när det blåser i motvind igen.
