Den bortskämda generationen eller Konsten att vara snäll?

Vi talar mycket om minnen och märken som påverkat oss yngre generationerna. Ibland låter man det räcka som anledning och förklaring på beteenden. Men det talas inte om vad som är fel (i dess etiska bemärkelse)!

“Vänlighet, Tacksamhet och Optimism” saknas för att vi ska känna oss lyckliga säger Sonja Lyubomirsky till DN.

Och här i Frankrike är självmordsiffrorna högre än någonsin, ett stor antal går på antideprissiva och det refereras ofta och generellt till ‘pharmafolket’.

Kan det vara så att det är ovänligheten, drygheten och negativa inställningen de har till allt som inte heter pain-au-chocolat, vin och ledigt.

Jag tycker ändå Roy Andersson säger det allra bäst (i Du levande tex).

Jag undrar om han är glad.

Är du glad?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=768765

Inertia

Ironiskt nog får jag lära mig detta ord av min besynnerliga franska klasskamrat.

Han lyckas subtilt, men ack så snyggt smyga in det i vår gemensamma slutsats, som jag i stort sett och för övrigt fick göra nästan helt på egen hand. Imorgon är det inlämning och opposition på uppsatsen vi ska ha skapat tillsammans. Tillsammans och tillsammans tänker jag och smakar en gång till på ordet.

Inertia.

According to Dictionary Thesaurus

= a tendency to do nothing

or

to remain unchanged

La transparence des choses: Nabokov och kulturnaturen

Ibland känns kulturdöden så nära nära.

Man springer runt på stan och försöker gripas av något man ser i något skyltfönster. Eller går i takt till sin öronspelares rytmer i ett försök att göra musikalscen av tunnelbanegångarna. Eller tar upp mobilkameran för att förgäves fota i solnegångars motljus.

Men så kommer dagen då man upptäcker att det kan räcka med att gå upp ett par trappsteg.

Tredje gången gillt tog jag tillslut tiden för att ta de där kliven, upp för trapporna och tillslut ända in till Opera Garniers biljettkassor. Där visade det sig vara alldeles självklart att jag som student, utan vidare problem eller krångel, skulle kunna få möjligheten att sitta på parkett- för drygt en veckas mobilpeng(!)- och titta på färgsprakande nutidsbalett till spansk gitarr varvat med bachsymfoni. Det var när jag satt där som jag kom på hur kulturnöden ju måste vårdas med omsorg och stor respekt. Det räcker inte med små bitar av hastverk. Det måste få komma till sin rätt!

Jag hade länge försökt förstå varför jag i studiestress och sinnesoro inte kan koncentrera mig på mitt skrivande av akademiska analyser. Stup i kvarten flydde jag till fotoprogram med gamla bilder eller kökskafferiet med halvfabrikat på spaning efter den kreativitet som flytt. Timmar lades på att läsa kommentarer och berättelser ur bekantas liv i deras album och anteckningar på internet. Och lika många timmar till läggs sedan på att skriva tillbaka eller själv skriva till bland internetantologier. Och så frågar jag mig var all tid och lust försvann?

Men så går man på operans balett! Eller hittar boken som legat bortglömd i handväskan så länge, och så plötsligt är trösten där. Återfunnen och pånyttfödd. Den litteraturlängtan jag fann mig ha varit drabbad av tror jag bestämt är given i ett slags människors kulturnatur. En berättelse berättad med omsorg för just den sortens tröst som jag är i behov av. Där hittar jag alla bilder och berättelser jag önskar vila mitt huvud med när jag inte orkar leta lust och lösning för min oro och ängslan över uppsatsskrivanden. Där kan jag vila på riktigt och ska nog se att både lust och lösning ska komma med tiden som finnas kvar efter en stunds verklig vila. För tiden rinner inte ur ens fingrar när man bläddrar i böcker. Den står som still.

Med påskgula rosor

Med påskgula rosor under armen och andan i halsen sprang jag.
Ner för backen.
När jag når en dunkel byggarbetsplats ett par hundra meter ifrån tunnelbaneuppgången inser jag snart att jag måste ha valt fel riktning. Av några byggarbetare som pratade främmande språk fick jag förvånade ansiktsuttryck över att jag hade lyckats hitta ända dit. Tiden som min inbjudan indikerade att jag var välkommen på var redan långt passerad. Jag tänkte inte närmare på åt vilket håll som var rätt håll. Jag vände mig bara om och sprang upp för backen igen.

Det visade sig vara så långt att jag nästan började gråta. De gula rosorna studsande under armen och min väldiga ryska sjal fladdrade efter mig som ett blommigt segel. När jag tillslut hittade en stor gata ville jag så innerligt att det skulle vara rätt gata att jag med stora, raska och bestämda steg gick i riktningen jag trodde mig känna igen. Skulle jag gå upp igen och tillbaka till tunnelbaneuppgången där detta trauma började så skulle jag ha irrat runt i snart en timme. Och jag visste fortfarande inte vad det var som var så fel. Gatan jag befann mig på var uppenbarligen inte den rätta, men var skulle jag hitta den gata som bar på namnet som stod på min inbjudan?

När är man förlorad?, tänkte jag och började undra vad jag skulle dit och göra överhuvudtaget. Jag är trots allt inte i mina hemmakvarter eller ens i mitt hemland. Men jag har nog aldrig kännt mig så vilsen tidigare. Den där vilsenheten i att inte riktigt veta var man är på väg eller varför. Om jag verkligen är önskad och välkommen? Men framför allt, vad som skulle hända om jag aldrig kommer fram? Det värsta vore kanske egentligen om det var så illa att det var just ingenting som skulle hända. Att ingenting händer om ingenting görs. Jag var tvungen att ta ett beslut. Och det skulle göras fort.

Jag fortsatte gå. Frågade en sista gång om var den stora breda och enda floden i staden gick. Och mannen pekade med hela handen. Raktfram. (Fast åt hållet jag precis hade kommit ifrån såklart). Jag och mina gula rosorna vände 180 grader och började nästan springa. Till slut så var jag framme. Allting föll plötsligt på sin plats. Floden på höger sida, namnet på gatuskylten, huset med rätt nummer på och porten som jag kunde öppna med sifferkombinationen given. Jag hade nått målet. Men känslan av vilsenheten satt kvar i mina av ansträgningen småfuktiga kläder. Så snart jag kommit in närmade sig dock ett ansikte jag kände igen. Jag haffade handen och tryckte den hårt. Med den andra lämnade jag över rosorna.

Mission completed. Nu kunde jag vända och åka hem till mig där jag kunde slippa känna mig så vilse. Men så snart blommorna hade försvunnit ur mitt omsorgsfulla grepp fick jag ett glas med champagnegyllen bubbeldryck i istället. Jag märkte att det var något vi firade. Så jag stannade en stund till och firade min egen överlevnad i storstadsnatten. Tacksam var jag över att inte varje dag var en sådan kamp för att komma fram. Konfunderad var jag över hur länge man skulle orka fortsätta leta om det hade varit så ? Himla glad var jag över att trots allt ha tagit mig ända fram tillslut. Annars hade varken bubbel eller blommor fått givas.

Hur man säger söt!

Så svårt är det inte. Desto lättare utan större sammanhang.Khoskele (uttalas som sk-e ljudet i skönt) och betyder, du vackra. Nâzanin, du söta.

Låter bara löjligt på lingua lagom. Men gemensamt för alla språk är ju att det som inte går att förstå nästan är vackrast. Kommunikationsproblem är en post-kolonial myt.*

La follie.

Divan.

Förvillelsen.

La beauté est la dignité, sa en kär vän häromdan. Att ge den namn gör kanske inget, men att tala omkulle den i tredje person vid närvaro tycker är nog synd. Då försvinner lätt meningen. Den där obegripliga.

Nietzsche goes Post Colonialism

The longing for freedom, the instinct for happiness and the niceties of the feeling of freedom belong just as necessarily to slave morality and morals as the skill and enthusiasm in reverence and devotion belong as regular symptoms to an aristocratic way of thought and valuation.

-This explains without further ado why love as passion- our Europea speciality- simply must be a nobel provenance: as is well known, we trace its invention to the post-knight of Provence, those magnificently inventive men of the ‘gai saber‘, to whom Europe owes so much, itself included.

(”On the Genealogie of Morality”)

Visste ni att…

Här i veckan hade Svenska Freds lokalförening i Tyresö ett roligt inlägg på sin fredsradio från sin utrikeskorrespondent Bengt Svensson i San Francisco;

“Visste ni att Barack Obama har Hussein som mellannamn? Han försäkrar att han är en god kristen, men miljoner amerikaner har redan bestämt sig för att innerst inne är det Allah som gäller. Det går rykten om att demokraterna kommer att ändra sin partisymbol från åsna till kamel, om Obama vinner presidentvalet. Givetvis kommer det också att stå en böneutropare på Vita Husets tak.”

Hafèz på franska

J’ai vu le champ verdoyant du firmament et la faucille de la nouvelle lune,
Je me suis souvenu de ma culture et du temps de la moisson ;

Ne fait pas confiance à l’astre errant de la nuit :
Ce fourbe ravit la tiare au roi Kâvous et la ceinture à Keykhosrow.

J’ai dit : << Tu dors, ô Fortune ! et le soleil s’est levé.
- Ne désespère quand même pas du passé >>, répondit-il.

Si tu vas au ciel aussi pur et solitaire que le Messie,
Cent rayons atteindront le soleil de ta lumière.

Dis au ciel : << N’étale pas ta grandeur, car au marché de l’Amour

ta lune et tes pléiades ne valent que des grains d’orge.

Quoique les boucles d’or et de rubis rehaussent encore ta beauté,
celle-ci est passagère. Ecoute ce conseil !

“Le feu de la fausse dévotion et de l’hypocrisie brûlera la moisson de la foi.” >>

O Hâfez, ôte ce froc de bure et va…

HÂFEZ

Le Beau Temps des Vacances

Avec mes Souvenirs J’ai Allumé le Feu